söndag 25 mars 2018

Framåt

Ja. Jodå. Nu är jag här igen efter en tids uppehåll. Inspirationen har inte visat sig. Eller snarare, visst har jag haft iakttagelser att orda om men inte lämpliga att sprida.

Jag har en liten förtjusande skara av fans som saknar mina inlägg. På frågan varför jag inte skriver längre har jag svarat att det är för att jag har ingenting att skriva om. Reaktionen har då varit himlande ögon, utslagna armar och med röster som snuddar vid falsett: "Jamen herregud, det är ju det du alltid skriver om. Ingenting!"

Det är sant. Min blogg handlar om ingenting. Hade bloggen varit en amerikansk sitcom hade den varit Seinfeld.

Vad ni kanske inte vet är att det är hyfsat svårt att skriva om ingenting så att det blir läsbart, än mindre underhållande. Å andra sidan är det väldigt roligt. Jag har saknat det. Med den stundande och hoppfulla våren har motivationens gnista åter tänts.


Det är omöjligt att stänga in flödet.
Vatten och ord beter sig på samma sätt.
De ska fram. Från källan till det stora öppna.

Redan innan jag hunnit få morgonkaffet i mig kände jag hur en rörelse framåt knackade otåligt på axeln. Jag förstod precis vad det var frågan om, har känt av den ett tag. Har bara inte riktigt vetat vad jag skulle göra med den.

Efter en frugal frukost klädde jag på mig och gick ut. Jag började traska utan mål. Fåglarna kvittrade blygsamt. Jag liksom vaggade fram hit och dit. Kom ingen vart. Jag kände mig ivrig. Rastlös. Fåglarna må sjunga så sött de vill men jag krävde något helt annat för att kunna ta mig framåt - musik av den mer högljudda och brutalare sorten. Lurarna åkte på och spellistan sattes igång. Benen fick genast kraft och stegade hastigt fram. Jag hängde med så gott jag kunde.

Alla grubblerier som snurrat i mitt arma huvud den senast tiden började virvla snabbare. Stökigare. Men kaoset var lustigt nog behagligt. Farten framåt sprudlade av energi och liv. Det tog inte lång stund innan jag kände styrkan inom mig vakna och se sig förvirrat omkring. Jaså, är det dags nu igen?

Jag gick och gick och gick. Framåt. Jag har varit här förut. Ja, alltså här i byn är jag varje dag - jag menar något helt annat. Den där platsen där tankar får fritt spelrum. Dessvärre lite väl fritt då de kan klä ut sig till sanningar när de i själva verket är falsarier. De lockar. De förför. Att kapitulera är lätt. Allt som behövs är lätt medvind. En il som göder tankarna tills de blir fantasier.

Å andra sidan äger jag ett facit. Förra gången jag var här gick det utmärkt. Tankarna visade sig vara allt annat än bedrägerier. Genom att marschera i rask takt (framåt) inser man att kakan både kan ätas och behållas. Samtidigt.

När jag hade gått min runda i förmiddags hojtade benen efter mer och eftersom det var en hel del godbitar kvar på spellistan fanns det inget annat för mig att göra än att ta en runda till. 

Allt omkring mig var i gråa och beigea nyanser. Det enda säkra vårtecknet jag såg var att Dennis kommer att få till det i påsk.

💖 Dennis 💖

I hålan där jag bor finns en anmärkningsvärd skylt. Jag förstår den inte. Den är hur som helst charmig. 

Bubbeltrapp. Bubbeltrapp?
Visst, skylten finns precis vid en trappa,
men jag är säker på att den är gjord av sten.

På väg hem, för andra gången, såg jag en elegant äldre dam som liksom jag behövde draghjälp. I hennes fall var det en rollator snarare än musik. Fast det förstås, det är möjligt att hon gick och gnolade på någon slagdänga.

Alla är vi på väg framåt, i den marsch som passar oss.


När jag kom hem var jag varm. Svettig. Jag började klä av mig för att ta en svalkande dusch när jag stannade till mitt i rörelsen och sa till min spegelbild: "Du är het, tjejen." 
Jag log och nickade menande mot mig själv. Jag struntade i duschen.

Innan jag lämnar er för den här gången känner jag att det nödvändigt att dryfta det här med tryffel. Vad är en tryffel och vad fan är det för fel på den? Wikipedia hävdar att det är en sorts underjordisk växande svamp som anses vara en delikatess. 

Jag hade bestämt att under min gräsänkehelg ha något av en lyxtillvaro. Istället för att köpa de gamla vanliga snacksen införskaffade jag en påse potatischips med tryffelsmak. När jag rev isär öppningen spred sig en förskräcklig odör. Det luktade unket. Jag ryggade tillbaka en smula men tänkte att det kanske är lite grann som med franska och danska ostar. De osar förfärligt men smakar finfint.

Jag hällde upp innehållet i en liten skål och smakade på en. "Mnja, det var väl inte så pjåkigt", tänkte jag och tog en till. Och en till. Sen övergav jag skålen och gick vidare med mitt liv. Nej hörni, de gick faktiskt inte att äta.

När sambon senare på kvällen kom hem efter sin AW lyste han upp som en sol när han såg skålen som jag lämnat kvar på köksbordet flera timmar tidigare. Han började genast glupskt tugga i sig av innehållet. Det är bra när man bor med en soptunna, han får i sig det mesta med glatt humör. Men plötsligt förändrades hans ansiktsuttryck. Ögonen miste sin glans. Läpparna fick ett spänt drag över sig. Han sa besviket: "Jag tror att det är något fel på chipsen, bäst-före-datumet måste ha gått ut eller nåt."

Tryffelchips.
Dra åt helvete.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar