lördag 31 mars 2018

Påskafton 2018

"Var är alla människor?!"

Det var min mor som med emfas utbrast i ett okontrollerat skri när jag efter att hört ringsignalen fört mobilen till örat.

"Det är helt öde! Hela Odengatan och Sveavägen är tömt på liv! Varför måste alla försvinna från Jordens yta bara för ett det är en Afton?!"
Jag, lugnt och sakligt: "Hur tror du då att det är här?"

Mamma frustar och brister ut i gapflabb.


***

Efter frukosten pumpade jag huvudet full med musik och gick några varv runt byn för att få ihop till en timme (om det var någon som såg mig trodde de säkert att jag inte hittade hem). 

Jag power-walkade. Eller åtminstone vill jag tro att det var en power-walk jag begick, befarar dock att på vissa sträckor lunkade jag mest fram som en Barbafigur. Jag vill att ni ska veta att det inte berodde på svaghet i viljan utan på att hälsporren som återuppstått i styrbord fot vill, efter en tids träda, med ett fett utropstecken göra sig påmind. 

Det var inte många andra bybor jag mötte under min delvis raska promenad. Men det är gängse, ni förstår, livet här i blåshålet, är... hur ska jag beskriva det... lite platt. 2D.

Så när morsan ringde och ville önska Glad P. efter att först samtidigt entusiastiskt och förfärat låtit mig veta att Stockholms innerstad låg öde, kunde mina ögonbryn inte låta bli att åka upp till hårfästet medan min haka ramlade ner mot min generöst tilltagna byst. Jag menar, bara i hennes kvarter bor det fler människor än i Stehag. Ensligt och övergivet? Hahaha!


***

Jag har ingen påskkänsla. Är osäker på hur en sådan känsla ska upplevas. Men man brukar ju prata om julkänsla. Som liksom är något helt annat tycker jag. Julen känns som mys. Påsken känns mer som - ah, så skönt med lediga dagar. 

Jag har inte påskpyntat, känns inte påskhelgen för kort för det? Dra fram en massa prylar som är dekorerade med näbbar och kulörta fjädrar för att genast ta bort dem. Nej, hörni, för mig är påsken avbokad i år. Och kanske är det något positivt för en del, jag minns en före detta arbetskamrat som varje påsk deklarerade att: "Jesus lever, påsken är inställd"Å andra sidan, är det inte på Påskdagen Jesus återuppstår? Det är väl därför vi firar Påsk antar jag. Så han hade ju fel, den där kollegan. Fel men rätt. Fast fel.

Tyskarna. Märkligt folk. Jag har varit gift med en så jag vet vad jag talar om. Har ni noterat att så fort det har något med Guds son att göra måste de föra in besynnerliga gestalter för att förvirra oss:

1) Julen. Jesus föds. Nämen varför inte slänga in en läskig skäggig gubbe som skrämmer livet ur små barn och låt oss även dra in ett stort barrträd i bostaden. Vettigt.

2) Påsken. Jesus lider och dör. Nämen varför inte slänga in en lika läskig stor hare. Som kommer med... ägg. Rimligt.

Nåväl. När sambon kom hem efter jobbet (han jobbar hela påsken) var han alldeles mörk och lång i anletet. Han hade inte haft en bra dag. Alls. Lagen om Murphy hade rått hela påskafton för denne arme man. Som tur var lyftes hans humör av mina libanesiska köttbullar jag under dagen nogsamt trillat med kärlek och engångshandskar av latex.

Under kvällen har jag på distans försökt att uppfostra en manlig vän i vad att säga - och framförallt inte säga till kvinnor om han vill få till det. Tror att det gick sådär. Nåja, jag ska nog få bukt på honom inom sinom tid. The force is strong with this one.

Förresten, omedvetet ljög jag för er tidigare. Jag har visst ett påskpynt uppe. Den är visserligen uppe året om (pga fantastisk) så det är tveksamt om det kan kallas för påskpynt. Det är snarare ett pynt. Ett pimp. Som en kompis till mig virkat med sina bara händer.



Höns med charmigt underbett
och snedbena.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar