torsdag 29 mars 2018

Väder. (Eller längtan efter vår och avokado)

Vädret är en riktig isbrytare. Ja, alltså 1) både bokstavligt och 2) bildligt talat. Vädret för oss samman. Alla kan tala om vädret. 2) Är det pinsamt tyst i hissen tar vi fram vädret ur rockärmen. Eller BH:n för den delen, de av oss som bär kuporna. 1) Befinner vi oss däremot på bedräglig is blir det en neslig och eländig upplevelse.

Under de senaste dagarna har jag noterat en hög grad av frustration. Irritation. För att inte säga en påtaglig uppgivenhet bland mina medmänniskor. Och mig själv förresten. Vi orkar helt enkelt inte mer. Vi förmår inte mer kyla. Vi står inte ut med mer snö. Nej, vi känner oss färdiga med skiten. I alla fall gäller det oss som av en eller annan anledning bor i landets mest sydliga delar. Allvarligt talat, hade jag önskat ständiga minusgrader hade jag givetvis inte flyttat söderut från Stockholm. Haja already!

Jag är för våren. Jag är före våren. Mina onda knoppar har redan brustit men pånyttfödelsen har bromsats mitt i rörelsen pga kung Bores dåliga smak att inte gå när festen är som roligast. 

Som en skadad jojo vars trissa fastnat på mitten till följd av en oväntad knut på snöret, svänger jag hit och dit i limbo. Jag hänger krampaktigt med ena handen på den vassa klippan med stupet under mig. Jag håller i mig allt jag kan för att inte falla. 

Falla ner. 

Falla mer. 

En del av mig vill å andra sidan ge efter och släppa taget, jag blöder och är redo att falla medan en annan del föredrar att se sanningen i vitögat, erkänna förlusten och häva mig tillbaka upp för att välja en annan väg. En tredje däremot påpekar att inget alls är förlorat. Att mista balansen, att bli av med sansen behöver inte betyda nederlag. Nej, det kan snarare leda till leveransen av ännu en i raden av motvilliga insiktsfulla lärdomar. Eller ny frisyr. Eller! Att man hittar en perfekt mogen avokado. (Allt baserat på en sann historia, filmatiseringen visas snart på Netflix.)

En längtan dunkade inom mig. Rastlöst ställde jag mig tidigare ikväll vid köksfönstret. Jag tittade ut och blev inte klok på om det snöade eller om det var redan sedan tidigare landade snöflingor som rusade runt med hjälp av den ivriga vinden. Min längtan följde den taktlösa dansen och irrade omkring utan att landa. Jag försvann i mina tankars karusell. Allt gick runt, runt på reapeat. Till slut saktades farten ner och jag kunde kliva av. Utan att vara ett uns klokare. Men hungrigare.

Jag hade en längtan. Efter den där den perfekta avokadon som jag fick fatt i förut. Några droppar extra jungfrulig olivolja och ett vrid på saltkvarnen i dess naturliga skålform och middagen var serverad. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar