måndag 2 april 2018

Annandag påsk

Eftersom min sambo skulle börja jobba väldigt tidigt gick han upp ännu tidigare. Jag låg emellertid kvar och njöt av känslan av att vara ledig en måndag. Tyvärr pockade min fyllda blåsa på uppmärksamhet. Den ville bli tömd. Jag var följaktligen tvungen att hasa mig upp ändå. Efter att gjort blåsan till viljes tog jag en sväng in till köket. För att fylla blåsan igen. Jag var nämligen törstig. 

"Fan vad tidigt. Det har aldrig varit så här tidigt någonsin förut", mumlade min sambo trött medan han stoppade ner vita brödskivor i brödrosten.
"Jag vet, därför går jag och lägger mig igen", svarade jag med ett snett smil och återvände med mitt glas kranvatten till sovrummet. Den kyliga blicken från sambons blå ögon sved till i nacken på mig.

Andra gången jag vaknade hade nästan fyra timmar förflutit. Förtjust över att solen dominerade där ute på andra sida fönstret hoppade jag piggt upp från sängen och vidare in i duschen.

Efter mitt enkla morgonmål gjorde jag mig i ordning för dagens spatsertur och nöjt klädde jag på mig mina nya balla solbrillor, premiär för i år. 
Kolla, ska ni få se! ⬇


Ja ok, jag märker nu att det inte bara ser ut som om jag har ett
träd som växer ut ur huvudet på mig, ni ser inte så mycket
 av själva solglasögonen pga gardinen som hänger ner över dem.

Men de är snygga. Tycker jag. Eller i alla fall nya.

I början kände jag hur mina ben var tröga och stumma. De första stegen var trevande och jag bad hälsporren så snällt jag kunde att inte skryta och åma sig. Det skulle visa sig hjälpa. Jag satte bestämt den ena foten framför den andra, vevade igång musiken och mötte solen med ett leende. Jag kunde inte låta bli att hålla ut armarna som för att omfamna henne.

Nick Caves "Tupelo" hjälpte mig upp för den sega uppförsbacken med sin hypnotiska marschtakt. Efter det gick fötterna av sig själva.

Jag brydde mig inte om några farthinder.
Inget kunde stoppa mig.

Under mina varv runt byn stötte jag ihop med enstaka hundägare, en svart katt och en äldre dam med purpur kappa och gåstavar. Hon med stavarna hälsade jag på tre gånger, våra vägar korsades flera gånger. 

Vad många inte vet är att i lilla Stehag finns en skatepark. Vänta, låt mig börja om. Vad många inte vet är att det finns en plats som heter Stehag. Man kan säga att det ligger i mitten-mitten av Skåne. I detta samhälle finns inte mycket. Men det finns en populär skatepark. Den är världsberömd i Skåne.

Varje gång jag går förbi den här skylten, som ligger alldeles intill och under skateparken,
tycker jag att det står att man inte får dra in gris i parken. Knasigt ju.

När jag kände mig färdig avslutade jag promenaden med ett besök hos den lokala matboden. Jag behövde diskmedel och citrusdryck från Kiviks Musteri. Den sistnämnda är en ypperlig törstsläckare. Förmodligen god med några droppar vodka i. Men jag gissar bara. Och vem tror ni att jag mötte i dörren? Jodå, Fru Gredelin med gåstavarna. Istället för att heja på varandra en fjärde gång skrattade vi. 

Väl hemma kunde jag konstatera att morgonens dusch var onödig, jag var svettig som en gris som inte får dra in på skateparken. Det var bara att ställa sig under vattenstrålarna igen. 

Strax efter klockan två kom sambon hem. Han föreslog att vi skulle åka till Frostavallen och gå runt Vaxsjön i det vackra vädret. Förvisso en toppenbra idé, men jag vågade inte förlita mig på att få pli på sporren igen som med överdriven kraft återkommit under dagens andra dusch. Istället la vi oss på sängen och småhånglade lite. Ja, sambon och jag alltså. Inte hälsporren. Fast den var visserligen oinbjuden med på ett hörn ändå. Efter en stund avtog kyssarna och ihopslingrade började vi planera vår sommarsemester. Ja, det vill säga min och sambons semester. Även om hälsporren lär följa med var jag än går.

Innan semifinalen mellan Malmö Redhawks och Växjö började åt vi den fantastiskt goda indiska kycklinggrytan jag gjorde igår, men glömt äta.


Typiskt fall av mums.

Eller nja, det här med semifinal hörni. För er som missat det, kan jag informera allmänheten om att min sambo är extremt hockeyintresserad. I allmänhet. Intresserad av Malmö Redhawks i synnerhet. Och! Intressant nog är SHL (Svenska hockeyligan) lite grann som Melodifestivalen. Det är inte en tävlingsomgång. Det är en jävla massa. Jag tror att det är bäst av sju. Bäst av sju?! Hur kan man kalla det för en semi? Snacka om att mjölka ut de sista dropparna av något jag inte förstår. 

Slutligen vill jag idag lämna er och påsken med följande: 
kvinnan som burit mig, fött mig och injicerat humor i mina vener (min mor) - är motvilligt född och uppvuxen i Småland. Jag älskar Småland, mina rötter finns där. Rättvist eller inte är smålänningar mytfullt kända för att vara både snåla och gudfruktiga. Morsan stämmer inte alls in på dessa attribut. 

Mamma berättade idag att förr i tiden fanns det skyltar längs vägarna i Småland där det stod: "Jesus kommer snart." Vid något tillfälle hade någon lustigkurre skrivit över "snart" med "strax". "Jesus kommer strax." Jag tycker att det är hysteriskt kul! Jag kan inte begripa varför "strax" är så mycket roligare än "snart", men i det här sammanhanget är det det! Är det inte? Är det inte?


"Strax"? Så här mycket har jag inte skrattat sedan igår då en kompis gjorde en
liknelse mellan småfåglar och... eh... vänta nu. Kanske inte PK. Vi glömmer det.
Men kul var det! Den här bilden är tagen förra sommaren ombord på
en Finlandsfärja, men det är så här jag ser ut när jag brister. Alltid. 

Ergo går bilden att återanvända. Vad jag skrattade åt den gången? 
Det säger jag inte.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar