söndag 1 april 2018

Första april

Efter en förträfflig natt vaknade jag tidigt. Lite väl tidigt för min smak, men när dygnets mörka timmar är färdig med en, så är de. Jag gjorde några tappra försök att somna om. Svårt dock när sambon ligger bredvid och snarkar som om det inte fanns någon morgondag. Vilket det i själva verket gjorde, jag var minsann där själv och upplevde den.

Istället för att upprepade gånger putta på sambon i hopp om att han skulle tystna beslöt jag mig för att låta honom sova i sitt eget oväsen. Jag klev yrvaket upp ur sängen, skred in i badrummet och skvätte kallt vatten i ansiktet. När jag avlägsnat handduken från ansiktet efter att torkat upp de kalla dropparna från nunan, mötte jag min spegelbild och kunde konstatera att helvete, vad jag var snygg i håret och gjorde en mental påminnelse om att avboka tiden jag har hos frissan nästa vecka. 

Gäspande gick jag därefter in i köket, i gott sällskap av en hungrig katt som slingrade sig mellan mina fötter som en van slalomåkare. När jag utfodrat det kära djuret bryggde jag mig en kopp kaffe med de allra sista smulorna av det utsökta portugisiska kaffet som jag ömt burit hem från Portugal tidigare i år.

När jag satt med den rykande muggen vid köksbordet vandrade tankarna, först lite stökigt hit och dit, men sedan följdes de åt. Jag har de senaste veckorna grubblat en hel del, hängt lite löst i livet om ni förstår vad jag menar. Både vad gäller jobbet och saker som berör privatlivet. Inget allvarligt, alls inte, men ändå så där så att det har stört mig. Skavt lite. 

Under mina grubblerier har jag tänkt mycket på min mormor som gick vidare för några år sedan. Alltid när jag kände mig en aning vilsen och inte bara funderade över vilken väg jag skulle ta, men också om det överhuvudtaget fanns en väg för mig, upplyste hon mig jämt om hörnen.

Mormor hade alltid ett osentimental sätt gentemot mig när jag var lite fladdrig i känslorna. Hon talade ständigt om för mig att det inte fanns en väg för mig, det fanns flera. Och att allt jag önskade, längtade efter, fanns runt hörnet. "Men vilket hörn? Var är hörnet? Tänk om jag väljer fel hörn?", brukade jag otåligt fråga henne. 
"Du får väl hålla ögonen öppna", kunde hon svara medan hon tog en nätt klunk av sin torra vermouth.

Alltid dessa hörn. 

Varje gång livet slår en kullerbytta i sidled och jag tappar några jongleringsbollar av bara farten, letar jag efter hörnen. När jag inte ser något bakom dem ber jag mormor visa mig. Visa mig tydligt med pilar, överstrykningspennor i neonfärg och megafonutrop, please! 

Det är uppenbart att hon inte vill servera mig någon räkmacka på silverfat. Istället för att peka ut med hela armen vilka hörn som är lämpligast för mig att runda känner jag istället hur hon lätt, knappt märkbart, puffar mig i rätt vindriktning. Alltid något. 

Well, nu i påsk lyckades jag gå runt ett mormorshörn på en av mina promenader och det mesta föll på plats. Pusselbitarna stämde hyfsat överens med bilden som finns på lådan. Det är några bitar som fattas. Jaja, de finns väl bakom nästa hörn. Eller nästa igen.


***

Även idag hade jag ambitionen att power-walka några varv runt byn men benen var sega. Jag väljer att skylla på den frenetiska motvinden. Jösses så det blåste. Som att gå in i en madrasserad vägg. I ett kylrum.


Våren ba: april, april!



Jag var tvungen att höja volymen rejält för att kunna glädjas av musiken som strömmade ur hörlurarna. Både blåsten och flera egendomliga fordon av varierad storlek som dundrade bullrigt fram på de asfalterade delarna av Stehag (tror att de gjorde gatorna fria från grus och smuts) överröstade alla möjligheter att njuta av tonerna som var tänkt att bära mig fram. 

När jag efter en stund, frusen och trött, kom hem la jag mig raklång på sängen och pustade ut. Katten kurrade uppmuntrande och la sig tätt intill. Vi låg så ett tag. Det är möjligt att vi somnade för ett ögonblick. 


***

Jag fick under dagen en välkommen spontaninbjudan av en väninna som vet att min sambo jobbar samtliga helgdagar och att jag därför är änka under påskledigheten. Hon undrade om jag var sugen på lamm och pannacotta. Om jag var sugen på lamm och pannacotta? Jag känner mycket väl till hennes matlagningskonster. De vida överstiger de flesta matorgasmiska upplevelser jag erfarit. Att jag var sugen på hennes lamm och pannacotta var således en grav underdrift. Dessvärre är all tågtrafik inställt i påsk, det är ett banarbete som pågår mellan Lund och Hässleholm. Min väninna bor i Lund. Jag bor typ mittemellan. Visserligen går det ersättningsbussar, men de är högst sporadiska. Och strängt opålitliga. Jag tackade motvilligt nej.

Men vad skulle jag äta då? Inte fan hade jag ett lamm hemma. Jag gjorde en snabb inventering av ingredienser jag hade i köksenvirongerna och bestämde mig för en kycklinggryta inspirerad av det indiska humöret.


I slutändan blev det någon sorts murgh kari.


När jag försökte få till en fyndig slutkläm på det här blogginlägget blev jag distraherad av ett mystiskt ljus som trängde sig in där jag satt och skrev. Jag tittade nyfiket upp och fick se ett säreget sken som lyste upp i rummet. Jag grabbade hastigt tag i min mobiltelefon, rusade till fönstret, öppnade det och tog flera bilder på himlen. Ni förstår, den var alldeles rosa. Detta gick givetvis inte att avbilda med rättvisa. Men jag ger er den ändå. 


Lägg på några extra lager med färg. Så förstår ni.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar