onsdag 4 april 2018

Medpassagerare

I morse, hörni. I morse var det inga minusgrader ute minsann. Det var ymniga 7°C. På plussidan. När jag steg utanför dörren för att ta mig till jobbet var det inte den hårda och kalla luft som gett mig en vass örfil de senaste månaderna. Nej nej, inte alls. Luften var av ett helt eget slag. Den var mjukare. Välkomnande. Rent av lockande. För att inte säga förförisk.

Jag pinnade på mot stationen med min nya gula. Jag är sedan årsskiftet inne på min tredje gula. Väska. Den spanske konstnären Pablo Picasso hade en blå period. Och en rosa för den delen. Jag har en gul. (Huruvida konstnären hade en blå och/eller rosa handväska däremot, vågar jag inte svara på.)

Vi som är slavar under den lynniga tidtabellen och gemensamt åker till och från jobbet vid samma tidpunkt, upptäcker snart att vi har sällskap av samma medresenärer. Utan att säga ett ord till varandra möts våra blickar flyktigt. Vi är främlingar. Men ändå tysta bekanta. Vi låtsas inte om varandra, men har ändå koll.

När jag stod på perrongen och väntade på att tåget skulle anlända för att föra mig vidare till Lund, såg jag Den Långe i vanlig ordning trampa fram med sina utsträckta och bestämda kliv. Strax bakom mig stannade han till och satte sitt ena knä mot marken. Herregud, tänker han fria? Det visade sig att så inte var fallet. Det var ett skosnöre som behövde knytas.

Sen har vi han med för stora jeans som trots rymlig ryggsäck bär sin lunchlåda i en plastpåse. Jag undrar alltid varför. Plastpåse = svårt osexigt. Plastpåse + rygga med plats för medhavd lunch = obegripligt och alltjämt osexigt.

Och hon som jagar Pokémon. Och katten som alltid ska springa över spåren till allas förfäran. 

Och han med glasögonen som ser trevlig ut med sitt gråsprängda skägg. Och hon som ser ut som skådespelerskan Ewa Fröling men där man blir häpen när hon plötsligt talar skånska. Och hon med svintohåret som lyckas sova med styv nacke. 

Hon med hatten. Han som alltid står. Han som läser deckare i pocketformat. Hon som sminkar sig i den lilla fickspegeln. Han med näsan.

Ja, vi är ett helt gäng som delar den yttre ringen på vårt gemensamma vatten där någon kastat i en sten. Eller försiktigt doppat ett finger.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar