söndag 15 april 2018

Road trip - Baltikum, dag 3

Idag var det dags för oss att dra norrut. Med en svag lutning åt väst. Vårt nästa mål denna resa var Riga i Lettland. Vi checkade ut från hotellet och tackade för oss. Vilnius gav mersmak, jag blev väldigt förtjust i staden och vill mer än gärna återvända. Jag har en känsla av att min sambo och hans kamera kommer att komma väldigt väl överens med den litauiska huvudstaden.

Innan chauffören (pappa) ställde in Stina (GPS:en) på raka vägen till Riga, gjorde vi först en avstickare. Jag hade nämligen läst i min förträffliga resebok över Baltikum att Europas geografiska centrum ligger i Litauen. Till min stora förvåning ska jag tillägga, hur är det möjligt att Europas mittpunkt ligger så långt upp? Och så till höger? Det är dock ett gäng franska vetenskapsmän som forskat kring detta och kommit fram till att det ligger tjugosex kilometer norr om Vilnius. Och vem kan ifrågasätta franska vetenskapspersoner?














Nu har jag således varit i Centraleuropa. Mer än vad jag någonsin förut trott jag varit.



***

Landskapet utanför bilen var alltjämt enformigt. Den litauiska naturen, i alla fall längs vägarna, är karg och gles på bebyggelse. Fattigt på liv. Och, som jag nämnde här, finns det inga djur ute som betar och har sig. Men! Plötsligt tyckte jag att jag såg några får! Jag skulle just glatt peka ut dem för pappa när jag insåg att det var stora ljusa stenbumlingar som låg där alldeles stilla.

Söndag förmiddag visade sig betyda ödelagd motorväg. Den var bitvis helt tomt på andra bilar vilket utgjorde att det + hypnotiska raksträckan + de behagliga tonerna från Cesária Évora som strömmade milt ur bilens högtalare, gjorde att fokus på att inte falla i medvetslöshet var överhängande för vår överlevnad.

Hur som helst, vi höll oss vid liv och med ens kom vi till gränsen mellan Litauen och Lettland. Nästan helt utan förvarning. Det enda som markerade övergången var en liten blygsam och sliten skylt.





***

Farsan och jag körde samma procedur som de tidigare kvällarna, vi bestämde att vi skulle träffas i hotellbaren halv fem. Eller nja,vi ändrade till klockan fem då vi insåg att Happy Hour började då. Vi hade sedan förut bestämt oss för att äta på en armenisk restaurang som jag läst om i reseboken. Efter drinken beställde vi en taxi, jag visade adressen för den trevlige taxiföraren som nickade och körde iväg. Problemet var bara att väl framme fanns det ingen armenisk krog. Det fanns överhuvudtaget ingen restaurang alls. Både chaffisen och jag googlade, vi båda kom fram till att "Aragats", som haket heter, låg på en fullständigt avvikande adress. Vi åkte dit. Nada. Fanns bara ambassadbyggnader i det kvarteret. Jahapp.

Nåja, vi lät oss inte nedslås. Den vänlige chauffören körde oss till Gamla Stan där vi skulle få flera serveringar att välja mellan.

Pappa och jag bestämde oss för att gästa "Key to Riga", ett finare matställe med typisk lettisk mat. Bra.

Inredningen var som tagen ur medeltiden. Maten likaså. Ja, fast färskare förstås. 


Revbensspjäll med stuvad surkål.
I bild: den gigantiska pepparkvarnen, behandlad av en liten satt servitris.


Medeltida musik. Live. Effektfullt.


När vi var överbelåtna och knappt kunde vare sig andas eller röra på oss på grund av kraftfull mättma, bad vi om notan. Som levererades i ett hänglås. Key to Riga. Självklart.


Om jag påstår att den vägde åttahundra kilo så
överdriver jag inte. Eller okejrå, en smula kanske.
Men den var rejält tung.


***

Nu sitter jag bekvämt tillbakalutad i fåtöljen på mitt hotellrum och blickar ut genom fönstret. Tankarna virvlar runt i skallen. För att sedan bli helt tomt. Och så rullar det på. Av och på. På och av. Och lite mittemellan. 

Jag lyssnar på trafiken, den beter sig som en jämn andning. Jag rycks med och min egen andhämtning följer samma rytm. 

Jag andas in. 

Och ut. 

Vilket är toppenbra med tanke på att det är det som krävs för att leva. Och resa vidare.


God natt.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar