Familjen

Jag önskar att jag hade en hobby eller två att ägna min blogg åt. Jag önskar att jag var hängivet passionerad och intresserad av ämnen som jag kunde skriva om. Någonting som skulle locka läsare runt om i Sverige. Men det har jag inte. Såvida inte man kan räkna ord som intresse. Jag älskar nämligen ord, lidelsefullt och tillgivet. Jag tycker om alla ord. Jag gillar att leka med dem, jag gillar att måla med dem. Ibland hittar jag på egna ord. Man skulle kunna säga att sätta ihop ord är min hobby.

Det kan vara svårt att höra nyanser i en text, särskilt om man inte känner författaren i fråga. Jag skriver ofta med en släng ironi. Jag kan vara sarkastisk. Jag förstorar händelser så att de ska bli underhållande för er att läsa och roliga för mig att skriva. 

Jag bor i en by mitt i Skåne och det händer inte så rysligt mycket i mitt liv. Jag har dock en tendens att se det dråpliga i det vardagliga. Jag ser det stora i det lilla. Ur mitt perspektiv kan just det lilla, till synes tråkiga eller ens knappt märkbara, bli högst amuserande. Det gäller att sätta det i sitt rätta element, damma av det och låta de komma till sin rätt. Slipa vardagskolet till en diamant.

Förutom mig själv kan ni ofta läsa om Magnus och Doris. Men vilka är vi egentligen?

Låt mig presentera oss.

Helena

En januarieftermiddag för längesedan, i början på hippievågens slut, tog jag mina första andetag. Detta hände i Chile, närmare bestämt på Clínica Santa Maria i Santiago. Och sedan dess har det bara rullat på. Tack vara mina föräldrars val av yrke, och sedan mitt eget yrkesval längre fram i livet, har jag rest omkring på klotet och fått uppleva olika länder, kulturer och träffat fantastiska personligheter som har inspirerat mig, gett mig erfarenheter och format mig till den jag är. 

Även fast jag inte flyttade till Stockholm förrän jag var i sjuårsåldern anser jag mig vara en nollåtta. Petimeteretnologer skulle inte hålla med. Och hur kan de det, när jag är född på en plats mellan Anderna och Stilla havet, har en småländsk mor och en skånsk far? Men trots detta har jag ändå alltid varit en stockholmare, ända sedan födseln där borta i Sydamerika. Jag är en nollåta, expat i Skåneland. 
  
Magnus

Magnus är min sambo. Han är världens snällaste. Jag vet att det är det värsta man kan säga till en man, att han är snäll. Men Magnus är snäll. Snäll är sexigt. Därtill är han världens roligaste. Han är klipsk, sjunger i duschen och har ett närmast maniskt intresse för hockey. I synnerhet för Malmö Redhawks. Har ni också det kan ni ju gå in på hans blogg och kolla läget. Och det är förresten det här jag menade förut, att skriva om något som man brinner för och är kunnig på. En nisch liksom. 

På min blogg får ni hålla till godo med mitt enkla liv.

Nåväl. 

Tillbaka till Magnus - jag får inte glömma att nämna att han självfallet även är världens snyggaste. Om Magnus läser det här och jag inte har berättat om hans vackra attribut kommer han att ställa sig undrande.

Denne snälle snygging älskar att prata. Han pratar hela tiden. Eller sjunger. Eller gör ljud i största allmänhet. Det bästa sättet att få tyst på honom är att ställa en direkt fråga. Han är oförmögen att svara. Hans hjärna stänger av när den inser att jag avslutat en mening med ett frågetecken eftersom det innebär någon form av beslutsfattande. Det är inte hans starka sida. 


Doris

Doris är också världens snällaste. Och har ett fantastiskt sinne för humor. Ja, det är sant. Hon är dessutom den första katten jag träffat som är artig och väluppfostrad. Förutom när hon får fnatt och omotiverat rusar runt som en vettvilling. Men det tillhör ju kattens natur att gå bananer lite då och då.

Hon har bott hos oss sedan 2012. Vi vet inte så mycket om hennes bakgrund, hon är en hittekatt från Tyringe. 

Doris är matintresserad, men är inte så förtjust i kattmat just. Vidare är hon en tillgiven och social katt. Hon älskar människor men avskyr hundar och andra katter.

Efter sin tid som hemlös är hon inte så benägen att gå ut. Livet som innekatt tycks passa henne utmärkt. För Doris räcker att vara på vår veranda och gå en runda runt huset för att tugga i sig lite gräs som hon givetvis genast kräks upp. 

Vi tre är sammansvetsade och har väntat på varandra i hela våra liv. Vårt gäng var förutbestämt.


Barn

Nej, vi har inga barn. Och det är självvalt så det är inte känsligt på något vis, jag vet att många drar sig för att fråga varför jag inte har barn. För många kvinnor - och säkert även män - har jag förstått att önskan om ett barn kan vara det starkaste i livet och att ofrivillig barnlöshet är oerhört svårt att leva med.

När Gud skapade mig, eller egentligen var det väl mina föräldrar som gjorde det – och i Bagdad dessutom - glömde hon att ställa min biologiska klocka. Eller över huvud taget skicka med en, för jag har aldrig känt en längtan efter barn. Eller klockor för den delen.

Har ingen aning om män har någon klocka, men Magnus har aldrig heller känt någon längtan efter barn. Praktiskt. Och Doris har säkert några kullar bakom sig och vill inte ha fler.

Så. Här har ni vår familj som mitt liv till stor del kretsar runt.
  
  



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar